ÖN 2018/2020

Ön 2018 (2 dockor, mixed media, järn 2x1,2 meter)

Ön 2020 (9 dockor, mixed media, plattform 8x4,90 meter)

I Bunrakun, den japanska dockteatern som växte fram på 1700-talet, ser vi tre dockskötare handskas med olika delar av en meterhög docka.
Den ene håller i de lösa benen, den andre sköter en arm och bålen. Den tredje håller den andra armen och huvudet. Dockans röst sköts av Joururin, en berättare och sångare som sitter bredvid. De tre dockskötarna är oftast dolda bakom svarta huvor. 

När jag började tänka på att göra en självstyrande grupp dockor såg jag framför mig just Bunraku-teaterns form. Hos mina dockor skulle dockskötaren inte längre styra dockan, utan mer vara en slags assistent eller vaktmästare som med ojämna mellanrum skulle behöva ge en hjälpande hand. Dockorna sitter på huk, som om de väntade. När någon docka krupit iväg, somnat eller fallit, hjälps hon tillbaka. Och när till exempel en hand fallit ur en dockas knä, lyfter vaktmästaren den tillbaka.
Jag såg framför mig ett spel där de nio dockorna förhåller sig till varandra med vridningar, lyssnande, andning och rörelse. Allt bestämmer dockorna själva – och varje moment uppstår bara en gång. Spelet består oftast av enskildheter, som i den individuella andningen eller i de olika dockornas rörelser. Det kan också ses i olika långa scenarion – en serie rörelser och reaktioner som uppstår mellan dockorna. När dessa äger rum är upp till dockorna själva. Varken vaktmästaren, eller vi vet, hur dagens skeenden kommer att bli. Och med säkerhet kommer morgondagens händelser skilja sig från idag. Bara en sak upprepar sig på samma sätt varje dag. På ett givet klockslag, gör dockorna ett litet koncentrerat spel, en övning, för att sedan återgå till sitt villkorslösa tillstånd.
Arbetet påbörjades 2017 med hjälp av teknolog Lars Hässler och en grupp mekatroniker på KTH i Stockholm. Tekniken och programmet fullbordades sedan av den amerikanske ingenjören Myles Syverud med hjälp av Anthony Clerc. 

Tidigt vände jag mig till dockmakare Thomas Lundquist som har 40 års erfarenhet av att bygga Bunraku-inspirerade dockor. Han tog sig an uppgiften att tillverka dockornas skelett och mekanik. Tanken var att låta nutida elektronik möta Bunrakuns teknik. Thomas har i sin tur inspirerats av de små mekaniska japanska automaterna som går under samlingsnamnet Karakuri. Det var en teknik som uppstod i Japan under 1600-talet. 

Thomas Lundquist berättar om sitt arbete: 

Jag tänker särskilt på en tidig Karakuridocka. Den som serverar te till gästerna. När gästen väl fått sin kopp vänder sig dockan om och går tillbaka. Eller förstås den berömda bågskytten, som med precision drar fram sina pilar ur kogret, lägger an, siktar och skjuter prick på en piltavla längre bort. 

En likhet mellan våra mekaniska dockor och Karakuri är att båda bland annat drivs av en speciell slags fjäder. Hos Karakurin är den oftast gjord av valben, eller snarare brosket i valarnas barder. Vi hittar något liknande också i äldre urverks mekaniska fjädrar. Fjädern gör vissa rörelser mjukare. På samma sätt har jag försökt använda alla dockornas olika motorer som en slags impulsgivare till mekaniken. Målet var att undvika att de framstår som robotar. Jag ville dessutom låta varje docka ha så få motorer som möjligt och istället använda äldre dockteaterteknik och tyngdlag för att på olika vis utlösa de rörelser som finns inneboende i konstruktionen. 

För mig har arbetet med dockorna inneburit att jag på många vis jobbat emot allt det som jag tidigare gjort. Jag menar, en docka ska normalt ges en teatral karaktär, eller ett starkt personligt utseende och uttryck. I det här arbetet gäller snarare det omvända, att skala av alla enkla karaktärsdrag. Dockornas karaktär och personlighet finns kanske som tydligast i rörelsen, andningen och positionen. Dessutom kan man säga att jag som dockmakare i och med det här arbetet upphävt min egen roll. Jag ska inte längre styra eller manipulera dockorna, utan bli deras hjälpande hand. 

Särskilt långsamheten, andningen och slumpen har varit nyckeln till att fånga de här dockornas personligheter och ingjuta liv i dem. Det mekaniska upphävs i långsamheten.
Jag tänker ibland på Gepetto, han som skapade Pinocchio. När han snidat sin docka lämnar den plötsligt verkstaden för ett eget liv. På samma sätt lämnar mig våra dockor. 

Jag har som Gepetto gett dockorna förutsättningarna, men varken deras syfte, handlingar eller bestämning. 

'

En av utgångspunkterna till arbetet med Ön är en pjäs av den belgiske författaren Maurice Maeterlinck (1862-1949). 1890 skrev han pjäsen Les Aveugle (De Blinda). Den handlar om 12 blinda kvinnor, män och barn, som är strandsatta på en öde ö där de inväntar sin försvunna ledare.
Pjäsen har en omisskännlig ton av både humor och tragedi. Den får oss att tänka på Samuel Becketts tidiga pjäser som tillkom ett halv sekel senare.
I pjäsen väntar de blinda. När till sist en av dem reser sig och försöker treva sig bort, så snubblar han till över en död kropp som hela tiden legat mitt ibland dem. Det är förmodligen den ledare de väntade på.