TEXT OM SCENER 1-10, PLÅTAR 1-5, VATTENKIKARE

AV MAGNUS FLORIN,

 om SCENER 1-10

“Titlarna pekar ut olika platser. En kyrka, en gata, ett torg i Paris. Ett hus i Pompeii. En trakt på Irland, det yttersta, västligaste, där det stora havet tar vid. Men platsnamnen är knappast vanliga scenanvisningar, som i ett skådespel. De skeenden som här utspelas låter sig inte riktigt fästas i tid och rum. Annat än i just den tid och det rum som vi själva delar med de små figurerna som vi betraktar. På så vis gör vi dem sällskap och det är ganska intimt. Vi kan gå så nära dem som vi vill, ströva från  den ena till den andra och tillbaka. De tycks ha ett eget liv av något slag, de rör sig och tycks stilla lyssna till det vi själva hör. En kyrka, en gata i Paris, trakten vid havet på Irland… Vi kan känna oss hemma här, närapå tänka på figurerna som våra vänner. Men sanningen är att vi inte alls kan påverka det som händer på dessa scener. Det som där sker hör till en annan värld, en bortomvärld. En avgrund skiljer oss åt. Och ändå är vi så nära.

Det kan verka paradoxalt att tala om ”scener”, eftersom de skeenden som här pågår är så diskreta, eller närmast obefintliga. Snarast är det här fråga om spelplatser bortom all dramatik, alla handlingar och roller, alla kostymer, all rekvisita. Figurerna har inget anslående över sig, de tycks tillkomna med några få streck i luften, eller genom att bara godtyckligt låna sin form av något trivialt som glömts kvar. Ett stycke rudimentär kropp och klädnad på en gång, en tillfällig närvaro som när som helst kan upplösas. Ändå är det just detta så ospecifika som ger oss förnimmelsen av något långvarigt hos figurerna. De är inte särskilda individer, snarare namnlösa vittnen till livet, betecknande människans gemensamma villkor.

Vi uppfattar att de är automater. Men inte som sofistikerade icke-mänskliga robotar att hänföras av. Snarare sker ett slags lågmäld igenkänning när vi ser dem. Vi erfar att deras automatik talar om en dimension i tillvaron. Den del av tillvaron som inte styrs av medvetna avsikter och bevekelsegrunder och meningsfullheter. Det mesta i livet går ju på av sig självt, utan överväganden, utan vilja i varje moment, av ren vana, vi behöver inte fatta beslut hela tiden. Och om detta påminner oss dessa scener och figurer. Men de tycks förmå göra det just i kraft av att de har lämnat det vanliga närvarande livets alla bemödanden och åtaganden. De kastar inte längre blickar, de gestikulerar inte längre, de är blodlösa. Negationer av det vanliga livet, om man så vill. Kanske kan vi tänka oss dem som döda? Som minnen av släktingar och vänner som en stund kommer på besök, på sällsamt gästspel i vår tid, i våra rum? De befolkar scenerna, men på ett egenartat sätt – de befolkar dem med vår visshet om deras frånvaro.

Slump och automatik, godtycke och regler, möts på dessa scener. Och just detta slags möte för oss samtidigt bort från vanans makt till det oanade och häpnadsväckande. Det är som om en humoristisk gud på skapelsens sista dag, just före sitt eget försvinnande, hade har fört in nycken som en liten störning, som ett vådligt inslag av lek, för att hålla sina skapade varelser öppna inför det oväntade.

Gå lite närmare ändå, lyssna till ljuden som de lyssnar till. Från ett torg i Paris, ett hus i Pompejii. Där har du varit.”

om VATTENKIKARE

“Ljuset rör sig maximalt fort i vacuum, lite långsammare i luft och ännu lite långsammare i vatten. Därför bryts ljusets strålar när de går mellan luft och vatten, som mellan olika linser. Vi ser det när vi vandrar längs stranden, på de små stenarna i strandlinjen, när vågorna far över dem, fram och åter. Vattenkikaren kunde vara en av Leonardo da Vincis märkvärdiga uppfinningar. Ett glasrör med luft och vatten. En till synes enkel och samtidigt sofistikerad apparat som får oss att se det annars osedda. Ljus + vatten + rörelse. Vad är det som når vårt öga? Kosmologi eller molekylärbiologi? En fjärran galax i världens mäktigaste teleskop, eller elektronmikroskopets uppfångande av det innersta av en gen? Det är en fråga om optik. Sinne och medvetande, kropp och existens. Vi ser, vi betraktar. Men det går åt båda håll. För just när vi kastar vår blick strömmar det sedda rakt in i oss. Då är det som om det var vi själva som besågs och betraktades. Inspekterade av en främmande och gåtfull varelse, en gud eller ett monster. Ett världsöga, väldigare än vi kan fatta.”

om PLÅTAR 1-5

“Vad är det för formationer som tycks sväva framför oss ett stycke över marken? De kortfattade titlarna ger oss en vink om att de hör till geografin, att de är öar. De bär namn – Bensalem, Foollyk... – på samma sätt som hav och bergskedjor. På så vis är de inom vår räckvidd, tänkbara resmål. Men vi anar snart att det här är öar av ett särskilt slag. Dee hittas inte på de vanliga sjökorten, och ändå finns de, som löften eller faror utpekade av den mänskliga fantasin. Men är de uppfinningar eller upptäckter? Det vill säga: är de rena fantasiskapelser? Eller fanns de redan i någon mening innan de fick sina namn och beskrivningar?

Hägringar hänger i luften. Ökenkaravanens törstiga ryttare ser en oas sväva ovan horisonten. Sjöfarare långt ute till havs ser en ö flyta i luften. Men avståndet till hägringarna är oöverbryggligt. Likväl existerar de som fysikaliska realiteter orsakade av luft och ljus. Från Berings seglats runt Nordostpassagen berättades att solen steg upp och bröt polarnatten flera dagar före kalenderns angivelse. Det var ingen fantasi av sjömän trötta på evigt mörker, utan atmosfärens förmåga att transportera solens bild.

Så låt oss tänka på dessa formationer som fantasiöar eller hägringar. Ändå är de så omedelbart påtagliga att vi skulle kunna röra vid dem. Låta ett finger stryka över ytan och känna dess skrovlighet eller lenhet. Vi kan gå runt dem och se lugnt och noga på deras veck och vindlingar. De anges vara av plåt och bör väl ha en ansenlig tyngd? Ändå uppfattar vi att det vi ser bara är en utsida, som huden på vår kropp. Vad finns under? Är det vi ser bara en mycket tunn hinna, utsträckt för att göra formationen synlig för vår blick? Vi kan få intrycket av en gjutform, egentligen lika enkel och påtaglig som kakformen i kökslådan. Det vi ser är på så vis ett slags modeller – men inte modeller ”av” något som redan finns, utan ”för” något som skulle kunna skapas. Men i så fall kanske som en sorts återskapelse av minnen? Erinringar av en hemvändande resenär som i ett stycke plåt försöker ge oss andra en idé av något förut aldrig sett?

Ingen vind blåser på dessa öar. Inga träd med grenar och bladverk höjer sig. Inget gräs, inget mycel. Inga maskar, inga harar, inga fåglar. Öar utan grönska. Grå öar. Gråa veck och vindlingar. Inte underligt om betraktaren plötsligt minns något ögonblick på ett museum – vid en glasmonter med mänsklig hjärna bevarad i ett kärl. En underlig känsla. Det egendomliga i att stå där och häpet tycka sig se sin egen grå substans. Den sköra, sårbara, och samtidigt så konsistenta massan. En bit inre geologi gemensam för alla människor i långa tider. De tolvhundra grammen. Neurologerna talar rentav om ett särskilt öområde i hjärnan, benämnt insula efter latinets ord för ö.”

Magnus Florin 2018